Sign up with your email address to be the first to know about new products, VIP offers, blog features & more.

Tre år med min pappa

Det var allt jag fick! Så kändes det den dagen han dog.

2002 var ett fantastiskt år

Det var året jag och Roger gifte oss, en grymt varm dag på Gibraltar. I planeringen av bröllopet ingick tre veckors semester på spanska kusten i den vackra byn Estepona.

Innan bröllopsdagen kom pappa och hans fru till samma bostadshus som vi hyrde lägenhet i. De kom en dryg vecka innan bröllopet. De hade sin egen lägenhet men vi träffades varje dag. Middagarna åt vi tillsammans, antingen ute på restauarang eller i vår lägenhet, vi promenerade, badade, solade och hade det jättetrevligt.

Det var året jag lärde känna min pappa. Jag fick se sidor jag inte hade sett tidigare. Vi fick mer tid tillsammans de här dagarna än vad jag kan minnas vi nånsin haft i sammanhängande tid.

Pappa till en 9-åring

Pappa hade tidigare i mitt liv varit svår att nå in till. När vi träffades var det ofta över en middag med mycket kallprat, lite aktiviteter i trädgården eller på båten. Jag vet inte om det fanns en rädsla för att öppna sig för mycket innan. Men under vår gemensamma vecka i Spanien kom en varm och väldigt ödmjuk person fram.

Mina föräldrar skildes när jag var 7 år. Jag minns inte så mycket av min uppväxt. Vilket är tråkigt. Men det är en fördel ibland, för då vet man liksom inte vad som egentligen hände och det är rätt skönt att inte vara mer ”insatt” i allt som säkerligen hände när de skildes. Så jag vet inte om det var tumultartat, känslostormande och en jobbig miljö för mig. Det jag vet är att jag inte hade en bra kontakt med min pappa. Han flyttade till Oskarshamn och bussresorna dit var outhärdliga.

Han gjorde prioriteringar som jag som 9-åring inte alls förstod. Han hade ingen koll på vad som var viktigt för en 9-åring. Vi nådde inte varandra.

Förändringen

Jag har fått höra att åldern kan göra en person ödmjuk för hur man tidigare varit som person. Den insikten kom till min pappa i sista sekund.

TIA-attack

Han hade drabbats av flera olika sjukdomar och jag tror att han insåg att han inte var odödlig. I Spanien drabbades han dessutom av en TIA-attack (tror vi) och hann bli blå innan ambulansen kom. Hans fru räddade livet på honom då med sina insatser i väntan på ambulansen. Själv blev jag chockad men sprang och skrek till spanjorerna att ringa ambulansen. Vi bodde inte i ett turistområde, utan alla som bodde där var spanjorer med mycket dåliga kunskaper i engelska. Till slut kom han till Malagas sjukhus och han fick den hjälp han behövde och kunde komma hem dagen därpå, tror jag. Minns inte detaljerna så noga. Men minns att värmen och alkoholen i kombination med hans hjärta var orsaken. Ett lite lugnare tempo följde men vi kunde fortsätta gå på vår nya gemensamma stig. Tillsammans.

Bröllopet

Att känna den värmen som pappa visade oss när vi gifte oss kan ge mig rysningar än idag. Orden han sa till mig, om den enorma glädje han kände över vår kärlek, var ord jag aldrig trodde skulle lämna pappas läppar. Men han hade verkligen kommit mig närmare och jag är övertygad om att han kände det också och därmed vågade släppa lite till på garden.

Cancern

Stoltheten som min pappa hade gav han aldrig vika på. Han var för stolt för att visa sig svag. För stolt för att visa sig sjuk.

Han drabbades av lungcancer. Vi pratade om det ibland, men han slog oftast bort det. Han levde på som tidigare och vi märkte ingen större skillnad. I början.

Sen kom sjukdomen ikapp och hans lungor fylldes av vatten. Han åkte in och ut på sjukhus. Han somnade lugnt en tidig lördagsmorgon i maj, på sjukhuset.

Han drunknade inte, det var hans hjärta som inte pallade längre. DET är jag otroligt tacksam för – att hans hjärta var det som avslutade hans liv. För hans hjärta var varmt, fast han ibland gjorde val många inte förstod. Inte jag heller.

Gråter

Han fick en stor plats i mitt hjärta och jag gråter idag. Gråter för att jag saknar honom. Gråter för att jag skulle vilja vara hos honom idag. Gråter för att jag inte kan säga till honom hur mycket de sista tre åren i hans liv har betytt för mig. Gråter för att jag faktiskt hade en pappa till slut. En pappa som valde mig. En pappa som till och med prioriterade mig.

Den här sången spelades på hans begravning och jag kan ofta höra den utan att gråta. Men det tog lång tid. Nu ler jag och minns min pappa med glädje! Fast idag gråter jag.

9 kommentarer
  • Erica
    11 november, 2012

    Jag gråter jag också. Och kramar om. Lite för hårt.

    • vimleanna
      11 november, 2012

      Tack fina vän!

  • Beyond Sizes
    11 november, 2012

    Å nu gråter jag också en skvätt av dina fina ord. Massa kramar! /Thina

    • vimleanna
      11 november, 2012

      Tack Thina, men förlåt för tårarna :)

  • Eva-Lena
    11 november, 2012

    Vet hur det känns idag då min försvann från jorden 2001 eller egentligen långt tidigare i mitt liv tyvärr pga ny fru och nya barn (mina barn och andras ungar)hette det då.
    Kram från oss

    • vimleanna
      11 november, 2012

      Kram tillbaka Eva-Lena!

  • Victoria
    11 november, 2012

    Försöker skriva något till dig för andra gången idag, Anna. Men jag lyckas inte.
    Tänker på alla låtar som får mig att tänka på min pappa. Tänkte att jag kunde säga något meningsfullt och tröstande med musik.. Men jag kan inte trösta med mer än en kram från mig!

    Här, i alla fall, min pappas favoritlåt: Moonlight Serenade med Glenn Miller Band:
    http://open.spotify.com/track/7nzvpNXDLxoArj8a45NeE5

    Victoria

    • vimleanna
      11 november, 2012

      Tack! Din omtanke värmer Victoria! Kram

  • kajsa
    12 november, 2012

    sänder en stor kram, medan tårarna rinner på kinderna, finner inga andra ord, bearbetar fortfarande min pappa och saknaden efter honom (16 år nu) kände igen mkt av det du skrev, fantastiskt skrivet! ♥