Jag vill skriva en bok! Varför och om vad?

En av mina drömmar sedan länge är att skriva en bok. Men det är ju inte bara att skriva. Det är mycket att tänka på. Det är en helt ny värld som jag i så fall skulle kliva in i.

Men om man ska skriva en bok måste man ju ha ett syfte med det. Vem skulle vilja läsa det jag skriver? Är det ens viktigt eller skriver jag mest för mig själv?

Varför jag vill skriva en bok

Svaret är egentligen enkelt. För jag vill gå igenom processen. Jag skulle vilja lära mig och uppleva den världen. Men jag vill också skriva en bok för berättandes skull. Att få berätta en historia. Att få ge stunden av läsning till någon. Det.

Det kittlar min nyfikenhet, jag har det på min bucketlist och jag har vänner som är författare som inspirerar mig väldigt ofta! Frågan är om det räcker. Räcker det för att motivera mig till att skriva boken?

Vad för bok jag vill skriva

Det är ju en stor fråga som måste besvaras också. Räcker ju inte att ha klart mitt Varför? jag måste ju även veta vad jag ska skriva om. Jag måste ha en plan. Jag har nog alltid varit inställd på att skriva en bok om normer, egna val och förändringar, vilket jag brinner för och drivs av hela tiden. Men den senare tiden har jag mer och mer funderat på att skriva en roman istället.

En roman där jag kan gestalta personer med mina olika övertygelser, egenskaper och upplevelser. Där jag kan fylla berättelsen med kniviga, lyckliga och eländiga relationer. Åh det kittlar i mina fingrar, jag vill börja skriva.

Jag har upplevelser från mitt liv som jag skulle vilja skriva om, berättelser jag tror skulle kunna göra boken intressant och som jag tror skulle kunna göra skillnad. För andra.

Ska det då vara en feel-good roman eller en kriminalroman? För jag älskar själv att läsa båda de genren.

Det här är första steget, nu har jag berättat om min bokdröm. Nästa steg är att agera på det. Läsa på. Samla kunskap och skapa en plan!

Har du också en bokdröm?

Paus i livet – eller ett liv som inte kräver konstlade pauser?

Den senaste tiden har det dykt upp artiklar och berättelser omkring mig som handlar om att ta pauser. Pausa från jobbet, pausa från telefonen/datorn och paus i livet till och med. Behöver vi dessa pauser? Varför?

Paus i livet – vad är det?

En paus i form av promenad eller långlunch, nej det är inte det jag syftar till i det här inlägget. Självklart behöver vi sådana pauser!

Men vad är egentligen en paus i livet? Är den tillfälliga förändringen, som det ofta syftas till som en paus, inte en del av livet?

En 15-dagars seglats med vänner över en del av Atlanten – en fantastisk upplevelse, men en paus? För mig låter det som livet!

Jag har full förståelse för att vi alla behöver stanna upp och reflektera. Att processa och landa. I nya beslut, i förändringar, i nya mål och så vidare. Men det är ingen paus i livet anser jag. Det är livet!

Visst kan telefon och datorer emellanåt ta onödigt mycket plats i livet. Om en känner att kontrollen är tappad, ja då anser jag att det är där fokus ska ligga för åtgärder. Det digitala är en del i vårt liv. Att ta en dag eller en veckas paus från telefonen är det att angripa problemet? För mig skulle det innebära isolering, vilket inte är energigivande.

En vilodag från allt, en dag i veckan

En artikel som delats flitigt om att ta en ”vilodag” en dag i veckan för att på det viset få balans är inte för mig. Har svårt för förbud, om så bara för en dag. Däremot gillar jag deras ja-lista! Säg ja till mycket men varför bara en dag i veckan? Varför bara på helgen? För mig är alla sju dagar i veckan viktiga. Att leva alla dagar. Glad att de hittat ett sätt att leva som de trivs med men i mitt liv hade det bara varit en åtgärd mot verkan, inte orsak.

Vad är orsaken till att en behöver göra en förändring? Jobbar för mycket kanske? Ja, jag vet – det är lätt att jobba för mycket och inte orka ta de där besluten som är bra för en själv. Men en vilodag enligt artikelns upplägg skulle för mig vara enormt stressande istället för givande, då kraven på de andra 6 dagarna i veckan skulle öka. Det skulle minska utrymmen till spontana beslut och möjligheten att följa dagens form och lust. Alla dagar i veckan.

Leva livet som inte kräver pauser

För mig är meningen med livet att det ska upplevas. Det innebär att ha öppna öron, ögon och dörrar och vidöppen famn. Att vara lyhörd för det som pockar på min uppmärksamhet, att göra aktiva val och följa hjärtat. Att prova. Att då ha en dag full med förbud (s.k vilodag) är i min kalender en svart dag.

Genom att vara lyhörd och uppmärksam på hur jag mår och vad jag gillar blir det nya beslut titt som tätt. En blandning av spontana beslut och välgrundade beslut. Beslut som hjälper mig att leva ett liv där pauser inte krävs. Mitt liv kräver upplevelser, inspiration och vyer.

Är livet som digital nomad min lösning?

Där jag idag befinner mig räcker inte. Jag behöver mer. Kan livet som digital nomad vara min lösning för att leva livet utan behov av pauser? Ingen aning – men jag vill prova. Jag kommer fortsätta hålla hög service till mina kunder men leva ett liv som inte kräver konstlade vilodagar. Det är förhoppningen! Och om det inte funkar som vi tänkt – ja då tar vi nya beslut. Svårare än så är det inte!

För i mitt hjärta det är det som är livet, att uppleva. Det är att leva.

Hur tänker du kring de s.k. pauserna eller vilodagar? Har du en vardag som ger dig energi?

”You let it out girl!” – underbart skrattpepp

Jag tar plats. Jag syns, hörs och har åsikter. Jag släpper ut mig själv. Breder ut mig. Rinner över. Jag driver på. Driver framför allt mig själv men även andra. Medvetet och omedvetet. Jag skrattar – högt!

När en (kvinna!) tar plats är det inte alltid som det uppskattas. Människor känner sig överkörda. Män(niskor) kan känna sig hotade. Att jag är jag är inget hot mot någon annan. Det är bara jag.

Den otroligt känslosamma Anna som har ett brett och djupt känsloregister. Som gråter till Bruce Springsteens ”The River” och som har många ”gammelgäddor” (Mia Skäringers underbara uttryck) som flyter upp emellanåt.

Mitt skratt är en viktig del av mig

Att få släppa ut mitt skratt är så enormt befriande!

Att bara få asgarva när det bubblar inom mig. Jag kan skratta åt så mycket olika saker, men ofta är det faktiskt helt oförklarligt. Jag bara bryter ihop. Och skrattar.

Men skrattet är också fullt av skam

I Los Angeles nyligen när vi gick på the Walk of Fame så bröt jag ut i ett sånt där skratt, varför minns jag inte. Och med ens så kom en skamkänsla. Att jag störde någon. Att jag överröstade någons samtal. Att jag fångade någons uppmärksamhet som borde varit riktad åt ett annat håll. Och mitt i de där skamkänslorna hörde jag en kvinna ropa:

YOU GO GIRL, YOU LET IT OUT GIRL!

Och jösses vad det värmde! Tänker på det nästan varje dag. Jag är så enormt tacksam till denna kvinna som jag dessvärre inte hann se vem det var i vimlet. Men jag är henne evigt tacksam! Det är banne mig inget jag ska skämmas för! Så det så!

Jag lovar här och nu att jag INTE ska hämma mina skratt mer. Aldrig mer!

Hur skrattar du? Hämmar du ditt skratt?

Sälja allt och flytta in i husbilen

Ja, vi ska sälja allt och flytta in i husbilen. Vi gör återigen en stor förändring i våra liv. Lever livet som livet verkar vilja bli upplevt. Inga begränsningar i tankarna – vi bara gör  det som faller oss in.

Efter tre år i lägenhet i Alingsås är det nu dags för nästa steg. Vårt beslut att sälja allt och flytta in i husbilen kunde inte fattas förrän alla pusselbitar kom på plats. Men vår önskan och plan har sedan länge varit att slippa vintern och spendera mer tid utomlands, tillsammans! Varje år. Därför har vi fram tills idag bara berättat om den första vintern 2018/2019. Men det är faktiskt så att Roger har fått tjänstledigt okt-mars varje år – så vi flyttar in i husbilen i vår.

Jag förstår inte hur man kan vara rädd för nya idéer, jag är mest rädd för att fastna i gamla

Sälja allt och flytta in i husbilen

Nu är alla i vår familj insatta i våra planer och vi kan prata helt öppet om alla detaljerna kring den här spännande utvecklingen att sälja allt och flytta in i husbilen. Om steget som ger oss helt andra förutsättningar för vårt resande, men framför allt för våra liv.

Vi säljer allt; lägenhet, möbler och en hel del kläder (särskilt vinterkläder) och dessutom de flesta av våra prylar. Den härliga U-soffan i skinn på bilden är alltså till salu, precis som nästan allt annat i vår lägenhet. Kom och köp!

Steget är egentligen inte något märkvärdigt eller revolutionerande. När jag läser och lyssnar märker jag att rätt många är missnöjda med sin tillvaro – de känner sig fast i ekorrhjulet och av att köpa prylar, inreda huset och förnya garderoben. Är det ens ett behov? Jag tror att det är andra behov som dämpas med konsumtion. Jag har själv varit där men har helt tappat intresset för att köpa annat än det jag äter och faktiskt behöver.

Så jag tänker att det som är mest revolutionerande är att välja att stanna kvar i det som man inte är nöjd med.

Summering av allt som hänt

Det kanske upplevs rörigt eftersom vi kommit med nyheten i etapper, men så här är det alltså:

  1. Dröm/önskan/planering av att bli digitala nomader och bo utomlands stora delar av året
  2. Sluttestet för våra planer var att hyra en husbil och provbo i den.
  3. Det gav oss sista pusselbiten för att kunna bli digitala nomader på vårt sätt
  4. Åkte till husbilsmässan för att köpa husbil
  5. Roger bad om tjänstledigt, och har alltså fått lovat att han kan vara tjänstledig varje år okt-mars, om han vill. Han jobbar som glasmästare och de har mycket mindre beläggning på vintern vilket gör hans önskemål till ett win-win.
  6. Vi säljer lägenheten och alla prylar för att öka vår frihet.
  7. 1 maj börjar vårt digitala nomadliv med boende i husbilen

Men jobben då?

Vi är i Sverige april-september (boende i husbilen på alla möjliga trevliga ställen) och drar neröver i oktober och återvänder i slutet av mars för att återigen spendera sommarhalvåret i Sverige, då Roger jobbar på glasmästeriet.

Jag fortsätter att jobba med VimleWebb hela tiden, året runt precis som jag gör nu, fast med avlastning av Roger under vinterhalvåret. Då kan vi uppleva platserna vi besöker samtidigt som vi tar hand om VimleWebbs alla kunder tillsammans. Vi blir alltså digitala nomader på heltid!

Förresten, mitt i allt detta har ju SVT  börjat sända en serie med Kalle Wahlström som heter Kalles sex liv – om du inspireras av det vi gör just nu, tror jag du kommer älska den serien, särskilt avsnitt 4.

Do more of what makes you happy!

Vill inte vänta till pensionen

Som vanligt är inget för evigt när det gäller oss, vi har ingen aning om hur länge vi kommer vilja bo i en husbil. Men vi vill det nu och vi måste göra det nu. Att vänta tills vi går i pension är inte aktuellt, ingen vet om vi ens lever då om man ska vara krass.

Vi har ingen annan än oss själva att ta hänsyn till. Barnen är stora och lever sina egna liv. Vi har inga djur och inga barnbarn verkar vara på gång. Vi är friska och vi har vilja, ork och kraft att göra det vi vill. Vi har varandra och vi mår verkligen som bäst när vi är tillsammans 24/7, vilket stärker oss som individer och vår relation! Självklart kommer vi sakna både nära och kära, men vi hoppas få vara intensiva med besök hos både vänner och familj när vi är i Sverige.

Varför sälja lägenheten?

Sälja allt och flytta in i husbil – ja det låter kanske både skrämmande och lockande. Man kan ju hyra ut sin lägenhet tänker du kanske. Varför sälja? Ja först och främst så är en ny husbil inte direkt gratis och vi vill inte ha några lån som måste betalas på. Dessutom vill vi slippa administrationen och oro för allt som kan komma med hyresgäster.

Men den allra största anledningen till att vi vill sälja allt och flytta in i husbilen är att vi sällan går tillbaka när vi gjort en förändring. Så även om vi i framtiden eventuellt skulle vilja vara bofasta i Alingsås igen är det troligen ett annat boende som gäller. Vi säljer gärna nu när marknaden skriker efter lägenheter och vi ändå inte har behov av vår.

Vårt digitala nomadliv börjar med andra ord redan i vår, med Sverige som första anhalt! Livet är fantastiskt roligt!

Vi blir aldrig redo för livet! Det är bara att kasta sig ut, leva sin dröm och lita på att vingarna bär

Följ gärna med i vårt liv med att bo i husbil på vår livsstilsblogg!

Arbete, arbete och åter arbete

Lär känna mig lite mer kring hur jag har tänkt och tänker kring arbete. Hittade en lista med färdiga frågor kring ämnet arbete.

Har en tavla jag fått av min son en gång som lyder ”Do the things you love and you don´t have to work another day in your life.” Det ligger mycket i det :)

Vad ville du bli när du var liten?

Advokat! Jag inser dock att jag aldrig skulle bli en bra advokat, jag blir för känslomässigt engagerad i det som berör och engagerar mig.

Vad trodde du att du skulle bli när du var tonåring?

Tidigt i livet började jag helgjobba som frukostvärdinna på hotell. Tyckte det var riktigt roligt och var övertygad om att jag skulle stanna i hotellbranschen hela livet.

Vilka var dina bästa ämnen i skolan?

Gymnastik i låg- & mellanstadiet. Matte i högstadiet. Företagsekonomi och maskinskrivning i gymnasiet.

Vad gjorde du efter gymnasiet?

Jag hade lite olika vikariat på bl. a en Inkassobyrå och hotell. Fick en fast anställning på importbolaget Baruma där jag jobbade i några år innan jag fick uppdrag som regionchefsassistent på ViktVäktarna där jag jobbade ett par år tills jag fick mitt första barn vid 24 års ålder.

Vilket var ditt allra första jobb?

Sommarjobb på min mammas jobb. En resebyrå i Göteborg där jag sprang runt på företag i Göteborg och lämnade biljetter. Det var innan den digitala revolutionen så det var pappersbiljetter som gällde och mitt jobb var att se till att alla hade sin biljett i handen när de skulle resa.

Vad har du haft mer för yrken?

Som förändringsälskande entreprenör blir listan ganska lång, hoppas jag minns alla… frukostvärdinna, hotellreceptionist, sekreterare, telefonist, ”nisse” (Manpower), regionchefsassistent, leveransbevakare, platschef, inköpare, affärsutvecklare, egen företagare inom glasmästeribranschen och nu egen företagare med webbyrå.

Vad går ditt nuvarande jobb ut på?

Att hjälpa företag med deras WordPress webbplatser. Att göra webben bättre genom att även utveckla kunden, inte bara webbplatserna.

Vilka är dina starka sidor på ditt jobb?

Mina starka sidor är fr.a. min lyhördhet för kundens behov, samtidigt som jag inte är rädd att faktiskt ge konkreta råd och tips. Att lyfta min kompetens och därmed hjälpa kunden i rätt riktning. Vill tillsammans med kunden vara ett team där bådas (allas) kompetenser får utrymme för bästa slutresultat.

Nämn något som du är extra stolt över att ha gjort i ditt jobb?

Eftersom jag vill att mina kunder ska arbeta vidare med sin webbplats utan att vara beroende av mig så är det som ger mig störst känsla av stolthet när en kund säger ”jaha, nu förstår jag!” Men också att i så många år varit delaktig i utbildningen av webbredaktörer på Högskolan i Borås.

Vad skulle du vilja jobba med om du inte hade det yrke du har i dagsläget?

Då skulle jag vilja driva ett pensionat/hotell, kärleken för värdskapet har suttit i hela mitt liv. Därför vi har hyrt ut våra hem via AirBnb i flera år.

Vad tror du skulle vara det sämsta jobbet för dig?

Monotona jobb, som ex. det löpande bandet på Volvo. Eller som reparatör av vindkraftverk då jag är väldigt höjdrädd. Djurskötare hade inte heller var lyckat, för min allergi hade inte klarat det. Glad jag haft 12 år av mitt liv med närheten till fantastiska djur, våra minigrisar, för fler vågar jag inte skaffa.

Vad gör du om fem år?

Det är för långt fram för att jag ska ha en aning om vad jag gör. Jag lever inte med målbilder, utan jag lever för förändringen som sådan. Jag är då 55 år och livet kan ha lett in mig på alla möjliga och omöjliga vägar. Jag förutsätter dock att jag gör något jag gillar, för något annat är inte gott nog!

Bilden som är hämtad från Pixabay är härlig – så där ska det kännas!

Jag är rak – kan inte linda in mina ord i bomull

Mitt arbete innebär att ha mycket kontakt med människor hela dagarna, med kunder, samarbetspartners och nätverkskontakter. Att då kunna välja rätt ord eller rent av linda in mina ord i bomull hela tiden hade varit bra. Eller?

Vad innebär det att vara rak?

Det kanske är en tolkningsfråga vad ”rak” innebär. Men för mig är det att man inte behöver skapa kurvor för att komma fram dit man ska. Man kan liksom gå rakt på målet. Man döljer inget utan öppnar upp för dialog kring både bra och mindre bra saker. Man vill utveckla varandra genom ärlighet och tydlighet. Det innebär också att jag inte är så bra på ”small-talk”, utan jag vill liksom ta oss framåt dit vi ska.

Mitt raka sätt kan såra

Får ofta höra att det är så skönt att jag är så rak. Att man vet var man har mig. Det är inga krusiduller eller otydligheter med mig. Men jag får också höra, ibland av samma personer som sagt detta, att jag sårar med hur jag uttrycker mig.

Det är så klart jättetråkigt att höra att jag sårar. Men det är också nödvändigt att jag får veta det! För när man säger att man gillar mitt raka sätt så fortsätter jag att vara den jag är hela tiden. Väldigt rak. Ord som inte är lindade i bomull.

Ibland kommer den där kommentaren om att jag sårar lite sent. Jag har alltså hunnit såra flera gånger. Det är kanske inte för sent för relationen i sig att hitta ny mark och växa. Men nu är vi två som är sårade. Jag är sårad för att den andra personen inte varit ärlig. För någonstans är man inte ärlig om man säger att man gillar rak kommunikation och sedan inte kan säga att det visst inte riktigt var det man ville ha, när man fått erfara det.

Men jag gillar att vara jag, rak & ärlig

Jag gillar mitt sätt att vara. Jag vill kunna vara mig själv. Helst hela tiden, fast verkligen ser inte ut så. Självklart kan jag utvecklas – och det har jag gjort jättemycket och gör varje dag. Åldern mjukar upp mina kanter, det har hänt mycket de senaste 15 åren.

Vissa relationer avslutar jag om jag inte kan vara mig själv. Livet är för kort för att gå omkring och försöka anpassa mig hela tiden, att tvingas till återhämtningstid och att ta mig igenom ångest inför vissa möten.

Men andra relationer varken kan eller vill jag avsluta. Där får jag bita ihop. Lära mig hur jag kan uttrycka mig för att projekt och relationer ska fungera. Ibland går det  bra, ibland inte.

Det är svårt. Lika svårt som det är att ta emot ord som inte är inlindade i bomull om man behöver det är det att behöva vända och vrida orden innan man uttalar dem, om man inte är van.

Men det är också bra och viktigt. Viktigt att jag ser att behoven är olika hos olika personer. Viktigt att jag lär mig. Viktigt att jag förstår hur ord kan tolkas annorlunda.

Samtidigt är det inte jag till 100%. För när jag måste börja tänka och vinkla min ord för mycket så försvinner min spontanitet, mitt engagemang och min energi & ofta även glädjen. Jag är inte längre jag.

Hur förhåller en sig till det? Hur hittar jag medelvägen?

Bild från Pixabay

Jag var inte mer värd när jag var smal!

På bilden är jag 22 år tror jag, hade precis gått ner ca 20 kg och jag tyckte ändå jag var jättetjock. Kunde inte sitta upp på stranden för då skulle min mage välla ut över bikinin och jag skulle vara mindre värd. Det var mina tankar då. 

Idag vet jag bättre. Idag vet jag att mitt värde inte sitter i hur jag ser ut. Eller i hur mycket jag tränar. Eller i vilka kläder jag bär. Vet också att mitt värde inte sitter i vad andra tycker om mig.

Kroppshatet fördärvade min självbild

Dessvärre har flera i min omgivning drabbats av mitt skeva sätt att se på mig själv. Då fanns varken internet eller sociala medier så jag kunde inte (tack och lov) sprida bilder och information med mina direkta och indirekta nervärderande tankar om min kropp. Tankar och åsikter om hur viktigt det var för mig att gå ner i vikt. Att jag inte dög som jag såg ut. Att jag var äcklig om jag inte gick ner i vikt och att jag inte var mig själv om jag inte var smal. Att inte vara smal tydde på dålig självdisciplin och jag var helt enkelt en dålig människa. Tankar som gav min omgivning (den felaktiga!) insikten:  ”duger inte hon, duger inte jag heller.”

Inget av mitt värde, duglighet eller min personlighet sitter i hur jag ser ut!

Jag anser att mitt värde sitter i vilket samhälle jag bidrar till. Det sitter i hur jag är mot andra människor, hur jag beter mig och vad jag säger. Hur jag bemöter andra. Hur jag tar hand om vår jord. Hur jag inspirerar och sprider kunskap.

Snälla, snälla.. sluta bidra till fördärvade självbilder

Insikten har vuxit sig stark. Processen har tagit tid. Ökad kunskap genom lyhördhet gentemot andra som är längre fram i processen än jag är har hjälpt mig. Jag hoppas du också befinner dig i processen, nånstans. För man måste inte vara smal. Man måste inte vara vacker. Man måste inte se ut på något särskilt sätt. Man ser ut som man gör. Och det är precis så som det ska vara.

Jag hoppas att du en dag, mycket snart, slutar att dela med dig av dina tankar om din kropps oduglighet. Låter bli att lägga ut före- och efterbilder under din bantning. Att du delar din träning på ett sätt som inte ger andra skamkänslor. Att du slutar berömma andra för hur vackra/fina de är om de gått ner i vikt, gjort sig fina i håret, sminkat sig etc. Berätta istället för din omgivning hur glad du är av att hänga med dem. Att någons närvaro är viktig för dig. Att någons kunskap utvecklar dig. Att någons resa förändrat din syn på något.

Min övertygelse är att alla delar följande vision: våra barn ska få växa upp i ett samhälle där alla duger. Där man kan visa sig bland folk även om man inte sminkat sig. Där finnar inte måste döljas. Där en salig blandning av färger i klädvalen inte möts av sneda blickar. Där man har rätt att vara precis den man är. Där man aldrig måste anstränga sig eller förändra något för att vara fin och duga. Samhället är uppbyggt på att vi (särskilt kvinnor) ska vara missnöjda med oss själva. Lyckligtvis är vi alla och samhället i ständig utveckling och vi har kraften att påverka.

fannyarsinoe-gatt-ner-i-vikt
Ritad av Fanny Åström och självklart publicerad efter överenskommelse.
Följ henne på Instagram @fannyarsinoe för fler teckningar och insikter.

Sorg över allt jag missat

Idag tittar jag på ovan bild med sorg i hjärtat. Sorg över att jag då inte visste det jag vet idag. Tänk om jag då, på stranden i min bikini, visste att jag dög precis som jag var. Detta kroppshat har tagit så enormt mycket energi, få dagar har passerat utan att jag tänkt på min fula och feta kropp. Energi jag kunde lagt på att uppleva roliga och utvecklande saker, träffat nya människor och bara njutit av livet. Det har dessutom fördärvat funktioner i min kropp – denna eviga och skadliga bantning. Så otroligt sorgligt!

Bekräftelsebehov har vi alla, men försök istället få dina likes på annat. Jag kämpar vidare i min process och arbetar hårt för att inte bidra till sämre självbild hos mig själv och andra. Om jag delar något som du tycker skickar fel signaler skulle jag bli jätteglad om du upplyste mig om det. Jag behöver också stöd i att bryta det hårt inpräglade skadebeteendet vi så många sysslar med. Jag är på gång. Jag är på väg. Var är du? Vem är du?

Jag är Anna och jag duger precis som jag är! Punkt.

Om om inte fanns – hur ser valen ut då?

Tänk om om inte fanns. De absolut bästa kvällarna är när vi sitter i soffhörnet med varsin kopp kaffe och pratar om våra drömmar och framtid. Om livet. Om oss och våra val. Vi nämner dock orden om och när emellanåt. Varför?

Tänk om om inte fanns

Om man inte fick använda om i tankar och prat om t.ex. framtiden. Hur ser det ut i våra liv då? Vad gör vi? Var är vi? Vad vill vi? Vilka träffar vi?

Det finns många frågor som jag tycker är viktiga att fundera kring. Jag skrev ju nyligen ett inlägg ”Om jag vann en miljon..” så jag tänker bevisligen med ett om i mina tankar. Om om inte fanns skulle jag nog tänka annorlunda.

Jag vill sluta tänka om. Om är begränsande. I tanken. Men också i verkligheten. Ett om sätter villkor på tanken.

Tänk om när inte fanns

När är lika illa. När jag blir pensionär ska jag. När jag fyller 50 ska jag. När jag får barnbarn. När jag… Ja du förstår vad jag menar. Man skjuter upp saker till när…

Varför gör vi så? Varför låter vi Om och När styra våra val? Förstår ju att orden inte kan försvinna ur vårt språk så klart. För de behövs i vissa meningar som t.ex. ”När kan du ses?” eller ”Jag tycker om dig!” Bilden valde jag t.ex. för jag tycker om den!

Jag vill i alla fall försöka sluta använda orden om och när i mina tankar och planer i mitt liv! Jag vill inte tänka att ”Jag ska gå El Caminon när jag blir pensionär”. Om jag vill gå den nästa sommar t.ex. så är det upp till mig att försöka lösa det. Inte tänka när.. Eller om…

Man har hela livet på sig

Att man har ”hela livet på sig” är en chimär. Vi har ingen aning om hur lång tid vi har på jorden. Jag har förhoppningsvis bara levt halva mitt liv. Det ger mig både förväntningar och skrämselhicka. Det kanske är en 50-års kris. Eller så är det bara jag.

För mig är det väldigt viktigt att inte lägga näsan i vädret och känna att orden om och när har hindrat mig att göra det jag vill. Eller prova det jag är nyfiken på. För jag vet inte alltid vad jag vill. Men jag är tillräckligt nyfiken för att prova. Var det inte rätt så får jag ta nya beslut.

Alla vägar bär till Rom sägs det, men i mitt huvud så leder alla vägar till något. Till nya utmaningar. Nya äventyr. Nya människor och till nya val.

Använder du om och när mycket i dina tankar och planeringar?

Nu vet jag hur det är att vara sjuk, på riktigt

Det låter ju inte klokt. Jag är 50 och först nu tycker jag mig veta hur det är att vara sjuk.

Aldrig sjuk mer än en dag

Men faktum är att jag inte är sjuk mer än någon dag. Och då har jag ofta trott det beror på allergi. För ett antal år sen kände jag mig sjuk varje dag under en lång period. Men det var mer allergisymptomer. Vi härledde dem till träningsutmattning då. För hundra år sen fick jag en reaktion på influensavaccin som min arbetsgivare tvingade mig att ta. Men annars är jag inte sjuk. Har en dålig dag ibland bara. Typ.

Detta är säkert ett hån mot dig som blir liggande i influensa en gång om året, drabbas av vinterkräksjuka och har sjukdagar varje månad. Det är absolut inte min mening att förringa någon annans sjukupplevelser, jag lider verkligen med er.

Jag har varit kraftigt allergisk hela mitt liv och därför tryckt i mig allergimedicin och cortison i olika format i närmare 40 år.

Mindre cortison är nog tricket

Med ändrade kostvanor för 6 år sedan och totalt ändrad hemmiljö samt borttagning av hormonspiral för två år sedan använder jag numera knappt någon allergimedicin eller cortison alls längre. Jag är helt säker på att det är anledningen till att jag nu varit sjuk i fem dagar med rinnande näsa, täppt näsa, halsont, illaluktande hosta, orkeslöshet och förhöjd temperatur, dock inte feber. Det är nästa mål i livet, att faktiskt få feber…

Har inte något belägg för den teorin mer än att kroppen nu inte har kemikalier, hormoner och andra ämnen i kroppen som stör dess egna arbete. Det tror i alla fall jag. Vad tror du?

Jag tycker det är fantastiskt faktiskt. Även om det är dödstrist och jag är väldigt uttråkad även om jag ser flera avsnitt av Downton Abbey varje dag, mellan kortare pass med arbete.

Så jag är lite tacksam för att vara sjuk. Knäppt va? Det går åt mycket näsdukar och just nu inhalerar jag cortison för att inte äventyra att få lunginflammation, vilket är stor risk som astmatiker. Annars inga mediciner.

Jag har gjort fel!

Visst är det så att vi alla gör fel ibland, men när jag bara för några månader sen insåg att jag faktiskt har behandlat mina två barn helt olika i ett viktigt avseende så skämdes jag. 

Barnen är högprioriterade

Jag har alltid satt mina barn i första rummet, har alltid valt att prioritera dem istället för mig själv.  Mina barns välmående är det viktigaste i mitt liv, jag skulle gå i döden för dem om det krävdes!

Anledningen till att jag särbehandlat mina barn är ren okunskap. Jag klandrar mig inte för det fel jag gjort utan har lärt mig av det och hoppas också jag kan lära andra att det faktiskt kan gå tokigt även om man inte har det som avsikt.

Två barn, en tjej och en kille

Grabben har alltid varit väldigt utåtriktad, haft lätt för att samtala med både kompisar och vuxna. I skolan har hans lärare alltid gett honom beröm för hur han betett sig i skolan, även om han inte lagt manken till vad gäller skolarbetet. Han står gärna i centrum i de sammanhang han ingår i.

Tjejen har alltid varit otroligt ambitiös i skolan och även med allt annat hon företagit sig. Har väldigt fina betyg och hon är en otrolig kreativ person och duktig florist. Hon är ganska blyg och vill helst inte vara med i alla våra sociala sammankomster. Undviker strålkastarljuset.

Ser ni skillnaden? Ser ni vad fel jag gjort? Så här beskriver jag INTE mina barn idag – men det är så här jag har gjort.

Självkänsla kontra självförtroende

Jag har gödslat beröm på min son för hur han är som person medan jag gödslat beröm på min dotter för vad hon gör och har gjort! Jag har inte ens tänkt på att det är skillnad, jag har inte förstått att det är jag som tyvärr underbyggt min dotters dåliga självkänsla.

Det är så lätt att berömma barnen för det som de är bra på, oavsett om det är en egenskap eller något de gjort. Självklart ska man få beröm för när man gjort något bra också, men man måste fokusera på att berömma individen, för hur personen är.

Jag har lärt mig av mina misstag och kan inte göra det ogjort, tyvärr. Men jag kan arbeta för att ändra på mig och göra annorlunda nu när jag vet!

Idag när jag har besök av guddottern eller andra barn försöker jag lägga mer krut på deras egenskaper än för vad de gör/gjort, även om de självklart får beröm för fina teckningar etc.

Självkänslan kan vi öka hos våra ungdomar genom att stötta och ge beröm för hur de är som personer. Självförtroendet ökar vi genom att berömma för vad de gör.

Mina barn idag

Om du skulle be mig beskriva mina barn idag så skulle det så ut ungefär så här:

Tjejen är engagerad, omtänksam och väldigt kärleksfull. Hon bryr sig väldigt mycket om att alla omkring henne ska må bra. Hon har en stor empati. Hon är makalös på att läsa människors signaler i olika sammanhang. Hon är fantastisk att vara med och hon gör världen till en ljusare plats med sin livsglädje.

Grabben är en mjuk kille som går sin egen väg och inte bryr sig om vad andra tycker och tänker. Man kan inte styra över honom, han har en stark vilja och integritet. Han är också väldigt kärleksfull och visar den öppet. Han är spontan och sprider glädje, och han saknas direkt när han lämnar rummet.

Jag älskar er båda mest av allt på hela jorden!

Kombination av glädje och ångest

Jag blir snart ensam. Mycket ensam. Det tär och det skrämmer.

Sedan 2007 har jag och Roger arbetat hemma tillsammans. Fyllt våra dagar med arbete, värme, kärlek och trygghet. Det har varit helt fantastiskt!

När vi tog steget att lämna storstaden för att starta en gemensam verksamhet var det många som varnade oss för att äktenskapet och relationen skulle ta stryk. De hade fel. Vi växte tightare  tillsammans för varje dag. Vår kärlek är så stark att jag blir alldeles knäsvag när jag inser vilken fantastisk man jag har!

Han har fått sitt livs möjlighet. Han pluggar numera på GYH till apputvecklare sedan augusti. Det här har du säkert redan läst här. Det betyder att han är 2 dgr/vecka på skolan i Göteborg. Jag är så himla stolt över honom. Att han får godkänt på varje delkurs, trots att han inte skrivit en endaste kodrad innan.

Ensamhet

De dagarna har varit ganska tuffa för mig. Men det har gått ganska bra faktiskt. Jag har tänkt att det blir som en inskolning för mig. Att vara ensam hemma hela dagarna.

Jag hatar nämligen att vara ensam. Jag kan välja det ibland, jag kan t.o.m. tycka det är skönt att gå undan. Men när jag väljer det själv kan jag hantera det.

Det handlar inte om att jag måste vara med Roger. Det som är mitt problem är att vara själv. Jag var en vecka i Turkiet för ett år sedan. Åkte iväg utan att känna en enda människa. Men det var jag inte så orolig för. För jag har inga som helst problem med att ta kontakt med andra människor. Kvällarna när jag gick till mitt enkelrum så kämpade jag mot ångesten. Det gick bra!

Det som skrämmer mig är att vara helt ensam från tidig morgon till tidig kväll. Hemma. Eftersom jag har kontoret hemma så ser jag ingen annan när jag jobbar. Nu har jag ju Therese som jobbar här också, men hon är inte här varje dag. Hon kommer dessutom att vara här mindre och mindre eftersom hon kan sköta sitt jobb hemifrån sig när hon blivit varm i kläderna.

Om ett par månader börjar Roger sin praktik. Det betyder att han kommer vara i Göteborg 5 dagar i veckan. Helt plötsligt blev det verklighet för mig. Han kommer verkligen inte vara hemma mycket under min vakna tid. Vår kärlek klarar det – det tvivlar jag inte en sekund på. Men hur kommer jag klara det? Men jag måste så klart klara det, för det är ju så här det kommer att se ut framöver. Förhoppningsvis. Han vill ju ha ett jobb och det jobbet finns ju inte hemma.

Gamla spöken

Blir arg på mig själv! Arg för att gamla spöken får utrymmet att härja i mitt medvetande så här.

Jag har varit otroligt ensam i min uppväxt. När jag är ensam tycker jag synd om mig själv. Jag äter. Jag kan t.o.m. gå o lägga mig och sova bort en timme för att dagen ska gå fortare. Så här har jag alltid gjort och jag har accepterat det. Jag kan hantera ensamhet i perioder, korta sådana, men det som framtiden har i sitt sköte för mig nu skrämmer mig.

Matmissbruk

Är så glad för att jag under sex år lyckats med att komma in i en sundare livsstil, med bra mat och mycket träning. Att jag brutit mycket av mitt matmissbruk. Att jag älskar att träna. Men eftersom jag varit förkyld till och från, mest till, i fyra månader så har träningen verkligen varit sporadisk sedan september. Det har resulterat i att jag mentalt inte mår lika bra och midjemåttet straffar mig. Grunden i min kost är bra. Mycket bra. Det är bra!

Min ångest för framtiden handlar mycket om att jag är rädd att det jag byggt upp under de här trygga och fantastiska åren här hemma med Roger ska falla som ett korthus när jag blir ensam hemma på dagarna. Igen. Som jag jämt var när jag växte upp. Då beteendet började.

Framtiden

Jag måste fokusera nu. Fokusera på mig själv och på att bli frisk & fri. Frisk från förkylningen som har mig i sitt järngrepp (hoppas pågående penicillinkur hjälper). Frisk från matmissbruket. Fri från spökena. Fri från ångesten och rädslan.

Vårt liv ser annorlunda ut framöver och jag måste hantera det! Tar fram mitt jävlaranamma och ska banne mig besegra de här spökena once and for all och driva dem på porten. Sedan ska jag banne mig se till att jag klarar det här! Jag ska vara en glad fru som varmt tar emot min man när han kommer hem från jobbet!

Till Roger vill jag säga: Älskar dig mer än vad jag kan beskriva. Jag är så stolt över det steget du tagit. Jag är så glad att du fått chansen och att du nu har en praktik plats att se fram emot. Låt inte mina spöken jaga dig också. You make me complete!