Säga nej till uppdrag – svårt men nödvändigt

Som egen företagare är det svårt att säga nej till uppdrag. En vill inte riskera att det betyder att jobberbjudanden minskar eller att det blir för lite att göra längre fram. Men jag har insett att jag inte har fler än 24 tim per dygn.

I år firar VimleWebb 10 år! Det är fantastiskt att kunna arbeta med mig själv som chef. Att kunna driva mig själv och mitt företag i den riktning som passar mig. Jag är också så glad i mina fantastiska kunder!

Kunderna är viktigast, faktiskt

Jag har alltid haft svårt för tankar och prat om mål. Företagets mål eller mitt mål som företagare. Jag har aldrig haft något annat ekonomiskt mål med mitt företagande än att jag ska kunna leva på det. Och det är ju upp till mig hur mycket jag behöver ta ut i lön för att kunna leva på det. Inga andra målsättningar finns faktiskt. Däremot väldigt många drivkrafter!

Under årens lopp har det där ekonomiska fokuset försvunnit, för jag kan ju leva på mitt företag och har gjort så hela tiden sedan start. Jag har istället insett att det som driver mig mest är glädjen och stimulansen i att hjälpa mina kunder. Att se dem utvecklas och att utvecklas tillsammans med dem.

Jag är innerligt tacksam för att mina kunder stannar kvar. För det gör de i väldigt stor utsträckning. Visst har jag inte varit rätt matchning för alla, det är sånt man upptäcker (oftast båda parter) under projektets gång och det är som det är. Men jag har glädjen att ha en väldigt stor andel återkommande och kvarvarande kunder. Ofta pratar mina kunder med sina kontakter om mig och på det sättet får jag många nya kunder.

Det finns inga planer på att expandera och anställa. Jag arbetar med många fantastiska entreprenörer i olika samverkansprojekt och jag har de bästa underleverantörerna. Vad gör jag då när tiden inte räcker till? Jag säger nej tack.

Säga nej är inte något negativt

Det är en ganska stor tröskel att säga nej första gången. Lätt att en ångrar sig och känner att personen på andra sidan blir besviken. Jag tänker att jag bara ska hjälpa den kunden också…  Men jag kan inte skapa fler timmar på dygnet. Jag kan inte jobba fler timmar än jag känner att jag klarar av. Och ofta jobbar jag alldeles för mycket innan den tröskeln kommer.

När jag sagt nej första gången blev det lättare. Jag kände att jag faktiskt kan säga nej utan att det påverkar mig på något negativt sätt. Jag får inte panik av att inte ha en riktigt lång to-do-lista.

Ska man vara transparent med att man har mycket att göra?

Det är en intressant fråga och jag tänker att det kanske är väldigt individuellt. Men för mig är det väldigt självklart att vara fullt transparent. Jag delar med mig av det mesta både när det gäller mig själv och mitt företag. Men det handlar inte om mig här heller, utan det handlar om mina kunder.

För de som hittar mig via Google och landar på min webbplats, de lägger tid och engagemang för att se om jag är rätt leverantör innan de kontaktar mig. Genom att vara tydlig med att jag just nu inte tar emot nya kunder för produktion av webbplatser så sparar jag deras tid och de kan gå vidare till andra byråer som har tid att hjälpa dem.

Att vara så fullbokad att jag inte kunde hjälpa en befintlig kund med en nyproduktion av deras webbplats med rimlig tidsplan kändes enormt jobbigt. Jag vill verkligen alltid ha tid för mina befintliga kunder! Så. Nu säger jag nej till all webbplatsproduktion för nya kunder för att lämna utrymme för mina befintliga kunders behov.

Strategiskt rätt att säga nej?

Ja, jag är övertygad om att det är rätt att säga nej. För om jag skulle ”knö in” mer än jag klarar av att hantera så tjänar ingen på det. Inte den nya kunden, inte de befintliga kunder och inte jag.

Ingen bör tillåta att jobbet tar över, att jobbet tvingar till beslut en egentligen inte vill ta. Så att säga nej är riktigt viktigt när tiden inte räcker till. Sen kan det så klart finnas många andra anledningar till att tacka nej till uppdrag också.

Hur gör du? Kan du säga nej tack? Vill du säga nej tack?

Foto: Unplash

Vad innebär det att vara rätt klädd för affärsmötet?

Rätt klädd? Hur viktiga är kläderna för att dra hem en affär? Skulle du köpa av mig om jag kom till kundmötet i dessa färgsprakande harembyxor? Vad styr vårt val av kläder i affärssammanhang?

Som fullständigt ointresserad av kläder är det kanske inte så konstigt att jag går igång på det här – vad är rätt klädd? Att vara aktiv på LinkedIn öppnar nya dörrar för mig. Nya frågeställningar, för mig nya yrken och nya intressanta människor.

”Rätt klädd ger fler affärer”

I mitt flöde på LinkedIn dök den här artikeln på Dagens Industri upp, vilken jag inte kan läsa då det krävs prenumeration. Men bara de inledande fraserna får igång mig :)

”Rätt klädd ger fler affärer.” Det utlovar Oscar Arrsjö, expert i herrmode och aktuell med boken ”Klä dig för framgång”.

Vad menar en expert i herrmode att Rätt klädd är? Min direkta förutfattade mening inkluderar mode i den uppfattningen med tanke på hans expertområde. Vad framgång är beror på tillfället förstår jag när jag läser om boken på andra ställen på nätet.

Så om vi då alltså fokuserar på affärsmötet.

Vad är rätt kläder vid ett affärsmöte?

Hur viktigt är det att vara rätt klädd och vad är egentligen rätt kläder vid ett affärsmöte. Oscars bok handlar om män, men jag tänkte skippa att prata om män, jag tänker vi kan prata om kvinnor istället.

Om du träffar en kvinnlig säljare för första gången, vad har du då för förväntningar på hennes klädsel? Hur skulle du reagera om kläderna inte motsvarade dina förväntningar? Vad är det som gör att du har de förväntningarna du har? Vad styr vårt val av kläder i affärssammanhang?

Det är normer & strukturer som sätter förväntningarna och som styr valet av kläder för de flesta.

Att träffa en advokat och mötas av en kvinna i jeans och T-shirt hade varit befriande! Inga tillknäppta knutblusar, snäva kavajer och kjolar samt höga klackar på skorna. Jag tror att en kvinna i jeans och T-shirt kan vara exakt (kanske mer!) tillmötesgående och professionell i en avslappnad klädsel.

Det finns massor av exempel där kläderna fyller en viktig funktion för identifiering, men vi fokuserar ju på själva affärsmötet i det här inlägget :)

Kläder en del av den visuella kommunikationen

Ett argument för att ha en viss klädkod vid ett säljmöte är att det är en del av företagets visuella kommunikation. Att varumärket representeras vid ett affärsmöte. Mmmm… men varför ska varumärket visualiseras med höga klackar och snäva kjolar? Kanske det räcker med en enhetlig färg och vissa ramar att hålla sig inom?

Jag handlar av personer som inger trygghet, kompetens och förtroende. Det är inte heller fel att känna att personen har ansträngt sig lite, visar sin hunger. Men kläderna har ingen som helst betydelse i mina ögon. Inte heller om hen är lång / tjock / sminkad / gay / stockholmare etc..

Vill vi ändra på denna norm?

Jag önskar i alla fall att normerna inte alls påverkade vad vi satte på oss för kläder. Att det enbart är vår egen åsikt och vilja som styr om vi sätter på oss en dräkt eller en ett par jeans. Att inte styras av vad som förväntas.

Om vi alla har kjol / dräkt / slips / kavaj på oss när det är kundmöte så är det vad en förväntas mötas av. Om vi vill ändra på den här normen så måste vi alla börja bära andra kläder än vad som förväntas. Kläder som upplevs som att de sticker ut. Lite eller mycket, helt beroende på vad du verkligen VILL bära. Vad du är bekväm i.

Det var likadant med tatueringar och piercing i början. Den som hade en tatuering stämplades som kriminell. Så är det inte idag. Vi behöver alla bidra till att ändra folks förväntningar genom att visa andra kläder!

Jag fortsätter i alla fall att gå till mina möten klädd som jag vill i sköna och bekväma kläder!

Skuldbeläggning i affärssammanhang – är det rätt väg?

I tvister som går till rättegång handlar det om att hitta den som är skyldig. Men om en inte vill gå så långt i en meningsskiljaktighet, handlar det då om skuldbeläggning eller finns det andra vägar? Är allt svart el. vitt?

Som person, människa, mamma, företagare mm gör jag fel och säger fel. Precis som du också troligen gör. Inget konstigt. Det är verkligen mänskligt att fela. Den stora frågan är hur vi hanterar det när det blivit fel. Även då gör jag helt säkert fel emellanåt. Kanske du också?

Det här är så klart en fråga som är aktuell i alla möjliga roller och sammanhang, svaren kanske är lika ändå – eller inte. Mitt fokus just i det här inlägget är i affärssammanhang. Där man är oense med sin kund, leverantör eller samarbetspartner.

Att vara oense bör vara utvecklande

Jag upplever att situationer där jag är oense med motparten (kund, leverantör eller samarbetspartner) kan vara otroligt utvecklande. Tillsammans för vi en dialog som gör att vi båda utvecklas och vi hittar som regel en acceptabel lösning i en meningsskiljaktighet för involverade parter. Hade vi i den här situationen skuldbelagt varandra genom att t ex säga ”du gjorde fel” tror jag inte att vi kommit till lämpliga lösningar eftersom en eller två försvarsställningar hade hindrat det.

För mig är det viktigt att utvecklas. Att bli bättre och att lära mig mer. Både i relationer och kommunikation men även i mitt yrke. Att även utveckla min kund. Jag väljer kunder, leverantörer och samarbetspartners som också känner och tycker att det är viktigt.

Men om om någon gjort fel då?

Att vara oense är inte detsamma som att någon måste göras till syndabock. Där någon måste straffas. Ibland behövs det både advokater och rättegång, men då är det ändå inte parterna som avgör vem som gjort fel och hur det ska rättas till. Det görs av en opartisk rättslig process.

För i relationer blir en oense. Så är det. Det gäller att hitta rätt väg att gå för att hantera det. I en ny relation kan det vara svårare, då en inte har en historia tillsammans och därmed en inbyggd vilja att lösa ev. knutar på vägen. Det är lätt att tänka, ”jamen, när det här projektet är över så jobbar vi inte mer ihop” och så håller man tyst och bara vill igenom. Vilket helt säkert påverkar allt och alla i projektet.

Men borde inte då den personen som gjort fel stå för kalaset och/eller be om ursäkt? Ja så kan en ju tycka. Det kan jag också tycka. Men. Frågan är dock vem som bestämmer vem som gjort fel i så fall. Känner jag själv att jag gjort fel kan jag självklart axla det och agera. Jag tänker nu på de tillfällen där man är oense. Där det inte träder fram någon som säger: Förlåt – jag fixar det här!

När orsaken till oenigheten är av mindre karaktär vill väl de flesta lösa det på egen hand, slippa den rättsliga processen. Min rekommendation är då att inte skuldbelägga! Jag har gjort det felet själv tidigare och det blir en låsning. Jag har också blivit utsatt för det och märkt hur min lösningsorientering förvandlas till något destruktivt istället.

Hur gör en då?

Dagens tips är med andra ord att försöka att inte skuldbelägga i en oenighet i en affärsuppgörelse. Försök istället se möjliga lösningar. Även om det kanske slutar med att du själv förlorar på det, eller att båda parter förlorar på det, är det bättre att komma till ett avslut. För visst är det viktigare att komma vidare än att fastna i frågan Vems fel är det?

Ett avslut stänger eventuella sår, inflammationen lägger sig och du kan gå vidare utan en börda på axlarna.