Skuldbeläggning i affärssammanhang – är det rätt väg?

I tvister som går till rättegång handlar det om att hitta den som är skyldig. Men om en inte vill gå så långt i en meningsskiljaktighet, handlar det då om skuldbeläggning eller finns det andra vägar? Är allt svart el. vitt?

Som person, människa, mamma, företagare mm gör jag fel och säger fel. Precis som du också troligen gör. Inget konstigt. Det är verkligen mänskligt att fela. Den stora frågan är hur vi hanterar det när det blivit fel. Även då gör jag helt säkert fel emellanåt. Kanske du också?

Det här är så klart en fråga som är aktuell i alla möjliga roller och sammanhang, svaren kanske är lika ändå – eller inte. Mitt fokus just i det här inlägget är i affärssammanhang. Där man är oense med sin kund, leverantör eller samarbetspartner.

Att vara oense bör vara utvecklande

Jag upplever att situationer där jag är oense med motparten (kund, leverantör eller samarbetspartner) kan vara otroligt utvecklande. Tillsammans för vi en dialog som gör att vi båda utvecklas och vi hittar som regel en acceptabel lösning i en meningsskiljaktighet för involverade parter. Hade vi i den här situationen skuldbelagt varandra genom att t ex säga ”du gjorde fel” tror jag inte att vi kommit till lämpliga lösningar eftersom en eller två försvarsställningar hade hindrat det.

För mig är det viktigt att utvecklas. Att bli bättre och att lära mig mer. Både i relationer och kommunikation men även i mitt yrke. Att även utveckla min kund. Jag väljer kunder, leverantörer och samarbetspartners som också känner och tycker att det är viktigt.

Men om om någon gjort fel då?

Att vara oense är inte detsamma som att någon måste göras till syndabock. Där någon måste straffas. Ibland behövs det både advokater och rättegång, men då är det ändå inte parterna som avgör vem som gjort fel och hur det ska rättas till. Det görs av en opartisk rättslig process.

För i relationer blir en oense. Så är det. Det gäller att hitta rätt väg att gå för att hantera det. I en ny relation kan det vara svårare, då en inte har en historia tillsammans och därmed en inbyggd vilja att lösa ev. knutar på vägen. Det är lätt att tänka, ”jamen, när det här projektet är över så jobbar vi inte mer ihop” och så håller man tyst och bara vill igenom. Vilket helt säkert påverkar allt och alla i projektet.

Men borde inte då den personen som gjort fel stå för kalaset och/eller be om ursäkt? Ja så kan en ju tycka. Det kan jag också tycka. Men. Frågan är dock vem som bestämmer vem som gjort fel i så fall. Känner jag själv att jag gjort fel kan jag självklart axla det och agera. Jag tänker nu på de tillfällen där man är oense. Där det inte träder fram någon som säger: Förlåt – jag fixar det här!

När orsaken till oenigheten är av mindre karaktär vill väl de flesta lösa det på egen hand, slippa den rättsliga processen. Min rekommendation är då att inte skuldbelägga! Jag har gjort det felet själv tidigare och det blir en låsning. Jag har också blivit utsatt för det och märkt hur min lösningsorientering förvandlas till något destruktivt istället.

Hur gör en då?

Dagens tips är med andra ord att försöka att inte skuldbelägga i en oenighet i en affärsuppgörelse. Försök istället se möjliga lösningar. Även om det kanske slutar med att du själv förlorar på det, eller att båda parter förlorar på det, är det bättre att komma till ett avslut. För visst är det viktigare att komma vidare än att fastna i frågan Vems fel är det?

Ett avslut stänger eventuella sår, inflammationen lägger sig och du kan gå vidare utan en börda på axlarna.