Sign up with your email address to be the first to know about new products, VIP offers, blog features & more.

Jag har gjort fel!

Visst är det så att vi alla gör fel ibland, men när jag bara för några månader sen insåg att jag faktiskt har behandlat mina två barn helt olika i ett viktigt avseende så skämdes jag. 

Barnen är högprioriterade

Jag har alltid satt mina barn i första rummet, har alltid valt att prioritera dem istället för mig själv.  Mina barns välmående är det viktigaste i mitt liv, jag skulle gå i döden för dem om det krävdes!

Anledningen till att jag särbehandlat mina barn är ren okunskap. Jag klandrar mig inte för det fel jag gjort utan har lärt mig av det och hoppas också jag kan lära andra att det faktiskt kan gå tokigt även om man inte har det som avsikt.

Två barn, en tjej och en kille

Grabben har alltid varit väldigt utåtriktad, haft lätt för att samtala med både kompisar och vuxna. I skolan har hans lärare alltid gett honom beröm för hur han betett sig i skolan, även om han inte lagt manken till vad gäller skolarbetet. Han står gärna i centrum i de sammanhang han ingår i.

Tjejen har alltid varit otroligt ambitiös i skolan och även med allt annat hon företagit sig. Har väldigt fina betyg och hon är en otrolig kreativ person och duktig florist. Hon är ganska blyg och vill helst inte vara med i alla våra sociala sammankomster. Undviker strålkastarljuset.

Ser ni skillnaden? Ser ni vad fel jag gjort? Så här beskriver jag INTE mina barn idag – men det är så här jag har gjort.

Självkänsla kontra självförtroende

Jag har gödslat beröm på min son för hur han är som person medan jag gödslat beröm på min dotter för vad hon gör och har gjort! Jag har inte ens tänkt på att det är skillnad, jag har inte förstått att det är jag som tyvärr underbyggt min dotters dåliga självkänsla.

Det är så lätt att berömma barnen för det som de är bra på, oavsett om det är en egenskap eller något de gjort. Självklart ska man få beröm för när man gjort något bra också, men man måste fokusera på att berömma individen, för hur personen är.

Jag har lärt mig av mina misstag och kan inte göra det ogjort, tyvärr. Men jag kan arbeta för att ändra på mig och göra annorlunda nu när jag vet!

Idag när jag har besök av guddottern eller andra barn försöker jag lägga mer krut på deras egenskaper än för vad de gör/gjort, även om de självklart får beröm för fina teckningar etc.

Självkänslan kan vi öka hos våra ungdomar genom att stötta och ge beröm för hur de är som personer. Självförtroendet ökar vi genom att berömma för vad de gör.

Mina barn idag

Om du skulle be mig beskriva mina barn idag så skulle det så ut ungefär så här:

Tjejen är engagerad, omtänksam och väldigt kärleksfull. Hon bryr sig väldigt mycket om att alla omkring henne ska må bra. Hon har en stor empati. Hon är makalös på att läsa människors signaler i olika sammanhang. Hon är fantastisk att vara med och hon gör världen till en ljusare plats med sin livsglädje.

Grabben är en mjuk kille som går sin egen väg och inte bryr sig om vad andra tycker och tänker. Man kan inte styra över honom, han har en stark vilja och integritet. Han är också väldigt kärleksfull och visar den öppet. Han är spontan och sprider glädje, och han saknas direkt när han lämnar rummet.

Jag älskar er båda mest av allt på hela jorden!

10 kommentarer
  • Mrs Moet
    25 augusti, 2013

    Wow!
    Vilket fantastiskt inlägg Anna. Det finns nog tyvärr inte en enda förälder som gjort samma ”fel” och det är ju så himla lätt att hysta iväg ordet duktig till sina barn. Sedan jag läste Mia Thörnbloms böcker har jag försökt att bättra mig, men faller nog i fällan ändå titt som tätt.
    Själv får jag ren ångest när folk säger att jag är duktig. Jag vet ju att det är en komplimang, men det ligger så himla mycket press i det ordet och jag vill ibland bara skrika rakt ut att jag är INTE duktig, jag bara kämpar på med det jag vill få gjort.
    Bra att du påminde mig. Nu ska jag skärpa mig igen med mina töser.

    Kram på dig.
    Åsa

    • vimleanna
      25 augusti, 2013

      Tack Åsa! Glad att du tar dig tid och kommenterar, det uppskattar jag mycket! Vi behöver alla en påminnelse emellanåt, önskar jag hade fått några när mina ungar var yngre. Kram

  • nicki von platen
    25 augusti, 2013

    Fin och insiktsfull reflektion!

    • vimleanna
      25 augusti, 2013

      Tack Nicki!

  • Linda
    25 augusti, 2013

    Själv jobbar jag som förskollärare inom förskolan och detta är ett vanligt förekommande fenomen både bland föräldrar och pedagoger. Inom förskolevärlden är detta något som uppmärksammats mycket sedan genuspedagogiken gjorde sitt intåg på allvar och blir därför allt mer sällsynt (som tur är) men än finns det en bit att gå. Framför allt är det viktigt att föräldrar får fokus på problemet så att man lyfter sina barn, både flickor och pojkar, på ett positivt sätt. Ett inlägg som ditt, där du fått upp ögonen för ditt eget misstag känns väldigt befriande och visar att arbetet med att värdera flickor och pojkar efter samma måttstock faktiskt har en chans, tack för det.
    Linda

    • vimleanna
      25 augusti, 2013

      Tack Linda, vad glad jag blir att ni inom förskolan arbetar mkt med det här!

  • Erica
    25 augusti, 2013

    Jag vågar påstå att de flesta föräldrar skulle kunna stå bakom en sådan text. Rent erfarenhetsmässigt. Men de skriver den inte. För de har inte ditt mod och din klarsynthet. Tack Anna. Jag läste med en klump i magen och en värme i bröstet. Kram!

    • vimleanna
      25 augusti, 2013

      Tack Erica, dina ord värmer alltid, eftersom jag vet hur klok du är! Kram

  • Kajsa
    25 augusti, 2013

    Ligger mkt i det du säger.. Försöker tänka på det i mitt jobb (förskollärare) många gånger faller man i fällan att kommentera resultatet… Hemma med mina egna barn, att jag gör skillnad det gör jag, men om jag berömmer och rosar resultaten eller som de är som personer… Hm.. Båda mina är kämpar, genom skolan har vi fokuserat på resultat, att nå betyg etc, men jag tror att jag rosar och berömmer dem som personer hoppas jag verkligen att jag gör.. Jag beskriver dem ofta för de själva och varandra och andra, då lyfter jag dem som underbara människor, med enormt stora hjärtan, men oxå att de ska vara rädda om sig själva så de inte äts upp av andra, att det är helt ok att vara de de är, att vänner som gillar dem som de är, är de vänner som de har med sig genom livet, alla andra kan man sortera bort… Dock kan jag nog bli bättre på att göra det oftare och mer! Tack för påminnelsen ❤❤❤ kram

    • vimleanna
      25 augusti, 2013

      Tack själv KAjsa för att du delar med dig!

Eller vad tycker du?

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *