Sign up with your email address to be the first to know about new products, VIP offers, blog features & more.

Jag gör det man inte får

Såg en tweet från Therese i Twitterflödet att hon läst och rekommenderade en artikel som Fredrik har skrivit. Tankar om barnfrihet.

Nyfiken följde jag självklart länken och direkt triggades flera tankar och känslor igång inom mig, här kommer det – förhoppningsvis inte alltför rörigt.

Detta är mina egna tankar och känslor, finns inget rätt eller fel, så tyck gärna annorlunda

Jag har tillhört normen

Jag förlovade mig, gifte mig i en svensk fin kyrka, var vacker som tusan i slöja och mammas gamla brudklänning med släp, skaffade ett barn, ett till, köpte hus.. men till slut blev det skilsmässa. I efterhand gissar jag att vi gjorde de här stegen dels för att det var normen, dels för att vi behövde förändringar i vårt liv. I ett äktenskap som ständigt behövde ny krydda för att överleva.

Men jag ångrar inte en sekund av mitt liv med min exman, inte heller besluten att skaffa de goaste ungarna i världen – så klart! Så med det sagt så låter jag fingrarna springa vilt över tangentbordet igen men vill förtydliga att inget av det jag skriver har varken med min exman eller min nuvarande man att göra!

Jag jobbade heltid, mer än heltid ofta. Skjutsade till höger och vänster, ställde upp för vänner, barn och familj. Hade ont i magen i dagar innan vissa möten, men gick ändå på de där mötena för att jag var tvungen. Ja, man är tvungen när man lever i normen och inte säger stopp. När man ska bli accepterad och hellre sväljer tårar och ångest än att säga nej!

Kände att ett falskspel påbörjades i vissa möten. Låtsades vara glad för att man ska vara det när man träffas. Jag blev en ganska duktig skådespelare. I bilen hem efter de där påtvingade mötena bröt jag ihop. Var jag själv i bilen fick jag ofta stanna för att hämta andan och låta tårkanalerna tömmas så att jag fick fri sikt.

Jag vantrivdes på jobbet. Men det var bara att fortsätta gå dit och lida. Jag kunde inte påverka min situation på jobbet. Enda sättet att komma ur obehaget var att säga upp mig. Men det gör man inte! Inte förrän man har ett nytt jobb. Så jag led…tills jag hittade ett nytt.

Finns så mycket exempel på hur jag kunde förändrat mitt liv tidigare om jag inte känt mig pressad av hur man ska vara och hur man ska göra!

Good bye normen!

Det första steget från normen var att ta ut skilsmässa. Jag hade inte blivit slagen, vår ekonomi var inte körd i botten, han drack eller knarkade inte och han var inte otrogen. Hur kan man då skilja sig!? Jag fick försvara mig till höger och vänster, förlorade vänner som jag trodde stod mig nära. Jag gjorde något man inte får.

Jag levde loppan under tre år. Varje barnledig helg var jag ute och hade kul. Dansade och drack (ja ofta för mycket). Jag var en slampa i andras ögon. Jag var en kvinna och visste inte vad jag ville ha. Jag hade levt i fast sällskap (några relationer) sedan jag var 13 år. Jag provade mig fram. Jag gjorde något man inte får.

Jag njöt av att vara barnledig! Jag njöt av mina sovmornar, av att inte behöva laga riktig mat (som naturligtvis inte var bra för mig, men det var helt egalt den här perioden). Jag gjorde sånt jag inte ”kunde” göra med barnen hemma. Jag spelade jättehögt på stereon sent på kvällarna och jag lämnade lägenheten på tider som jag annars inte kunde göra.  Att uppskatta helgen som barnledig får man inte göra. Man ska sakna sina barn.

När jag träffade min nuvarande man Roger sa jag till honom att jag inte ville ha fler barn. Att han kunde skaffa hur många barn han ville, men det skulle inte bli med mig så om han ville ha fler än de två som redan fanns i paket med mig så skulle han lika gärna kunna gå ifrån mig direkt, innan relationen slagit knockout på oss. Dessutom skulle han veta att om mina barn inte gillade honom så åkte han ut. Jag var hård – men jag hade tagit ett beslut som jag själv faktiskt hade kontroll över och som var viktigt för mig. Jag fick höra att jag förvägrade Roger barn och att man inte får göra så. Men jag gjorde något man inte får.

Många steg i mitt liv har varit ett försök att dra mig ur normen. Det mest avgörande steget som också fick mig att mentalt lämna det där facket där folk satt mig gjorde jag och Roger när vi valde att flytta från stan!

Inte bara flytta, vi sa upp oss från våra arbeten, båda två och drog! Det var en del som stöttade oss i beslutet men de flesta blev väldigt överrumplade och hade åsikter om att vi var typ dumma i huvudet. Hur skulle vi nånsin bli accepterade på landet, hur skulle vi klara det med min allergi, hur ska det gå för barnen, hur skulle vi kunna leva på ett helt nystartat företag etc. Ja det var många åsikter om vad som var rätt eller fel. Men vi ville flytta och vi gjorde det! Vi startade samtidigt vårt glasmästeri som vi levt på i fem år. (Nu är det avvecklat pga nya beslut.) Det var en del som uttryckte mod, att vi var modiga som vågade ta steget. Andra tyckte inte det. Andra kände sig övergivna. Vi gjorde nåt man inte får göra.

Jag lämnade sonen bakom mig i flytten. Jo så kan man se det. Han var 14 och valde att flytta till sin pappa när vi skulle flytta hit ut. Det gjorde så ont i mitt hjärta och jag skrek och grät länge. Försökte verkligen hålla ihop och vara så neutral som möjligt för att inte på något vis låta sonen få uppfattningen att hans val var tokigt på något sätt. Det var min smärta om att vara bortvald som skrek inom mig. Men det var inte det som det handlade om för D, han valde inte bort mig, utan han valde sin far i en otrygg situation som jag skapade. Han gjorde sitt val som jag var tvungen att respektera och acceptera hur ont det än gjorde. Jag har en jättefin relation med D och vi träffas så ofta vi kan så klart. Men att lämna sin son på det viset, så gör man inte. Jag gjorde något man inte får.

Jag sa upp bekantskapen med mina bröder och min mamma. När min pappa dog kom det fram saker som jag inte vill beskriva här, men då kom droppen som fick bägaren att rinna över och jag kunde inte längre se min familj i ögonen. Kände ingen tillit över huvudtaget. Jag gjorde något man inte får.

För ett år sedan flyttade dottern hemifrån – jag jublade! Vi har en fantastisk relation som bara blir starkare och starkare. Men när hon bodde hemma nötte vi sönder varandra och det var så mycket tjat om allt möjligt. Vi är väldigt olika på så många områden och är absolut inte ämnade att bo tillsammans. Att önska att barnen ska flytta hemifrån, det gör man bara inte. Inte högt i alla fall. Jag gjorde något man inte får.

Jag är så förbannat less på vad alla andra tycker om mina val! Idag bryr jag mig inte ett dugg. Men jag hade tunnare hud förut och det gjorde otroligt ont när nån inte gillade det jag sa eller gjorde.

För att koppla tillbaka till det som startade den här känslostormen så vill jag säga några ord till Fredrik och alla andra:

Gör dina egna val, var stolt över att du vågar ta egna beslut. Om beslutet är fel så får du ta konsekvenserna. Men även om det är rätt beslut. Oavsett så anser jag att så länge man gör ett aktivt val så har man gjort rätt. Men det kan ju sedan leda till nya beslut som ändrar på det beslut man tagit tidigare. Respektera både dina egna och andras beslut. Om du inte förstår beslutet så utgå från att du inte känner till hela sanningen. Eller acceptera bara utan att förstå.

50 kommentarer
  • Szofia
    5 november, 2012

    Starkt inlägg Anna, du växer än mer i mina ögon. Du är modig!

    • vimleanna
      5 november, 2012

      Tack Szofia! Känner mig inte modig, är bara mig själv.

      • Renée
        11 december, 2013

        I många fall är det väldigt modigt att vara sig själv och hålla fast vid det.
        Tack för din historia.

        • vimleanna
          11 december, 2013

          Tack Renee!

  • Kristina Svensson
    5 november, 2012

    Heja dig Anna!
    Det fina i kråksången är att när hela förändrinsprocessen är klar så har du fått möjlighet att skaffa nya fina vänner som inte bara accepterar alla dina val och tycker att de är dina utan också säger – vadå, klart du ska få göra som du vill!

    • vimleanna
      5 november, 2012

      Tack Kristina! Ja du har helt rätt!

  • Bitte
    5 november, 2012

    Bortsett från några små detaljer, så kunde man tro att det var min historia du skrev. Jösses.. Härligt att se det rakt upp och ner så. Gilla!!!!!!!!
    kram Bitte

    • vimleanna
      5 november, 2012

      Skönt att du oxå hittat ut ur normen, Bitte! Kram

  • Sanna
    5 november, 2012

    Tack Anna, för att du delar med dig av dina personliga och viktiga tankar! Kram

    • vimleanna
      5 november, 2012

      Tack Sanna för att du kommenterar :) Kram

  • Nina
    5 november, 2012

    Heja att alla får göra som de vill och kan för stunden!
    Så bra att du Anna delar med dig av din historia för att skapa en bild av vad man kan och får göra som har mer än bara en väg. Att gå utanför normen blir lätt också en norm för de som vill vara där. Att leva och låta leva är så svårt ibland, så lätt att ifrågasätta, fundera och klura – mer på andra än sig själv.
    Den tid vi har tillsammans skulle nog kännas mer rolig om vi inte värderade allt hela tiden. Har tänkt på en historia Anna Hass berättade att hon hört av sommarprataren Björn Lindeblad ”Vi var ett gäng som skulle flytta en tung staty. Tre av oss, västerlänningar, tog ett steg bakåt och började resonera om hur man bäst skulle genomföra projektet. Då viskade en munk till mig: ”Det viktiga är inte att arbetet görs effektivt, det viktiga är hur människor känner sig efteråt”.” källa.
    Kram, Nina

    • vimleanna
      5 november, 2012

      Tack Nina! Så klokt sagt av munken!

  • Sofia
    5 november, 2012

    Well done! Men jag undrar lite, dottern, valde hon att flytta med dug och hur gammal var hon? Hur ser du isf att det påverkat barnen att sära på dig? Undrar för vi står inför något liknande. Och det folk säger är att man överger och att ” man kan ju inte skilja barnen åt” men vi ser fördelar för alla även om där givetvis finns nackdelar. Men et är inte nåt man vill prata om riktigt…. Tack för ett fint inlägg

    • vimleanna
      5 november, 2012

      Tack Sofia! Dottern flyttade med, 16 år, hon skulle börja på gymnasiet och ändå byta skola. Svårt att säga hur det påverkat barnen. Vet ju inte hur det varit om vi inte flyttat. Det finns kärlek mellan dem, men de träffas inte så ofta och kan underhålla relationen. Samtidigt blir det mer kvalitativ tid när de träffas. Jag är av den åsikten att man inte kan skydda barnen mot allt. Att lära sig leva med förändringar är otroligt viktigt. Om allt bara går i rutiner och inte ruckas det minsta är de inte alls rustade för verkligheten. Lycka till med ert beslut!

  • Mrs Moet
    5 november, 2012

    Mina applåder för detta inlägg Anna!
    Jag blir så GLAD i hela mig när jag läser detta för jag känner så igen mig. Jag får också ofta höra att jag är galen i en del val jag gör, men jag klarar mig ju alltid.

    Kram kram
    Åsa

    • vimleanna
      5 november, 2012

      Tror vi är rätt många som känner och gör så här, men ändå är normen så stark. Lite otäckt faktiskt. Kram Åsa!

  • Kickan
    5 november, 2012

    Vad fint, härligt och underbart ”osvenskt” skrivit! Dina val har gjort att du lever ett liv som många andra nog drömmer om att få göra, men få har modet att genomföra det pga av vad andra ska tycka och tänka! Tack för en tänkvärd text! Kram

    • vimleanna
      5 november, 2012

      Tack Kickan, hoppas mitt inlägg kan ge mod till någon annan :) Kram

  • Evelina Hellström
    5 november, 2012

    underbart inlägg!
    Känner igen mig i mycket av de du skriver..

    • vimleanna
      5 november, 2012

      Tack Evelina! Stå på dig och fortsätt göra dina egna val :)

  • Maja Larsson
    5 november, 2012

    Känslomässigt berörd av ditt inlägg Anna och har lite svårt hitta orden. Det är mycket igenkänning i det du skriver, men det kan vi ta över en kaffe när jag tar den där roadtripen. ;) Det är sådana som dig som jag vill att min dotter har som förebild när hon växer upp. Modiga, starka, ärliga kvinnor som inte ber om ursäkt för sin existens. Som inser att livet levs en gång. En gång! Och då måste man vara sann och följa sitt hjärta. Tack för det bästa jag läst på mycket länge. Kärlek!

    • vimleanna
      5 november, 2012

      Åh vad jag blir glad över din kommentar! Vet inte ens hur jag ska besvara den, är alldeles för rörd. Men när vi ses igen kan vi nog erövra världen, det känner jag!

  • Anita K-son Fotograf
    5 november, 2012

    Härlig läsning samtidigt som jag i en del känner igen mig! Har alltid fått höra att jag är annorlunda, fel eller rätt?? Inte vet jag. Att till på köpet vara homo gör inte saken lättare.

    Men jag gör som du följer mina känslor och det som känns rätt! Inte en chans på miljonen att jag skulle byta. Det jag har gjort har gjort mig starkare! Vilket jag förstår att det gjort Dig!

    Tack för detta inlägg som berör på många sätt!

    • vimleanna
      5 november, 2012

      Tack Anita! Kan förstå att det är ännu tuffare utifrån din verklighet. Starkt av dig att följa dina känslor i den utsatthet du tyvärr befinner dig. Kram!

  • Träningsglädje
    5 november, 2012

    starkt berättat anna. apropå fredriks inlägg. kanske blir man inte ”lyckligare av barn” per definition – utan lyckligare av att följa sin egen väg. nu när vi lever i en värld där vi står rätt högt på maslows trappa.

    • vimleanna
      5 november, 2012

      Så klok du är Sara! Tror helt klart att man blir lyckligare av att följa sin egen väg!

  • Helena Taubner
    5 november, 2012

    Heja dig, Anna! :-)

    Jag har också sagt upp mig från ett jobb som höll på att äta upp mig, och det är det bästa jag har gjort. Men det tog mig tio år att komma på det… tänk att det skall vara så svårt. Tack för att du formulerar vad som är viktigt!

    • vimleanna
      5 november, 2012

      Ibland tar det tid att komma till rätt beslut. Huvudsaken är ju att man till slut kommer dit. Tack för ditt engagemang Helena!

  • Mian
    5 november, 2012

    Jag tycker du e underbar!! Jag är så oerhört glad att våra vägar korsats! Du är modig och gör precis det många många önskar att de oxå vågade göra!

    Mycket kärlek till dig älskade Anna!!

    • vimleanna
      5 november, 2012

      Vad fin du e Mia! Tack snälla, du har en stor plats i mitt hjärta också.

  • Eva-Lena
    5 november, 2012

    Jaa tänk vad kul vi hade på den tiden men även nu fast vi inte ses och hörs så jätteofta
    Kram kram
    / E-L

    • vimleanna
      5 november, 2012

      Visst hade vi!! Ja det blir inte så ofta numera, men rätt var det är så ses vi ju igen :)

  • Göran
    5 november, 2012

    Skönt att du tar plats på ett självklart sätt och delar med dig av funderingar och utveckling. Fortsätt med det. Bra förebild där! :)

    • vimleanna
      5 november, 2012

      Tack Göran! Roligt att du uppskattar mitt sätt att ta plats :)

  • Jonas
    5 november, 2012

    Mästerligt bra blogginlägg. Om alla blogginlägg skulle vara som detta skulle jag ägna betydligt mer tid i bloggosfären än vad jag gör nu!

    • vimleanna
      5 november, 2012

      Men Jonas vad du gör mig glad! Tack snälla! Jag känner att bloggosfären faktiskt blivit bättre, det bloggas inte lika frekvent överallt och inläggen håller högre kvalitet :). Kram!

  • Malin
    5 november, 2012

    Trots att jag egentligen inte varit med om några av de val du har gjort, känner jag ändå igen allt. Flyttade till Skåne (hur kan man flytta ifrån hela sin släkt?), studerade sådant jag verkligen är intresserad av (varför inte studera till nåt ”vettigt”?), startade eget (varför inte skaffa ett ”riktigt” jobb?), arbetade en del från Lappland (varför är du inte i Malmö när du ju bor här?), gav ut bok själv då jag tröttnade på vänta på andra (så gör man inte, om man verkligen tror på sitt skrivande). Och så vidare. Och så vidare.

    Så, jag tror inte det spelar någon roll om det ens är livets stora eller lite mindre beslut man tar, det finns alltid folk som livnär sig på att förutspå andras olycka när de satsar på sina drömmar. Men det är egentligen inte heller så konstigt, för om de inte kunde tvinga fram alla dessa tvivel på andra, skulle det ju innebära att de kanske måste våga ta tag i sina egna drömmar, och då är det ju enklare att bara hacka sönder andras … :)

    Keep on rockin’

    • vimleanna
      5 november, 2012

      Vad skönt att läsa! Tack för att du delar med dig av dina erfarenheter också. Kram!

  • SOFiA
    17 september, 2013

    Härlig läsning och heja dig som går din väg. Det är inspirerande att läsa om människor som gör det och jag hoppas alla får en tankeställare så vi inte själva blir de som hindrar andra i vår omgivning som vågar bryta normen med ord, blickar eller annan kommunikation. Modigt!

    • vimleanna
      17 september, 2013

      Tack Sofia. Har precis föreläst om mod idag via Tillväxtverket :D

  • Nemo
    11 december, 2013

    Förbålt vettigt o inspirerande. Tack

    • vimleanna
      11 december, 2013

      Tack själv :D

  • Helena
    15 maj, 2017

    Väldigt intressant läsning. Tack för att du bjuder på din historia. Jag tror att folk ofta reagerar starkt/negativt för de blir lite avundsjuka över att man vågar bryta sig loss och göra något annorlunda. Jag skulle aldrig orka leva ett liv efter normen – så otroligt monotont och trist det skulle bli. Heja dig! Och nu, fem år senare, hur rullar livet?

    • Anna
      15 maj, 2017

      Tack Helena! Ja du, jag fortsätter att bryta normens väggar. Jag tar aldrig beslut efter normen, utan alltid utifrån mitt eget hjärta. Ibland blir det bra, ibland inte. Precis som livet :)

  • Chaly Danckwardt
    15 maj, 2017

    Att det ska vara så jobbigt för folk att någon lever sin dröm och följer sitt hjärta?

    • Anna
      15 maj, 2017

      Ja visst är det spännande!

  • Helena Roth
    15 maj, 2017

    *skrattar lite igenkännande*

    Nog är det lurigt det där med normer och normbrytare… och samtidigt: vänder man på det så skapas ju normer av normbrytare. Som plogar väg som kan ge upphov till nya normer, som i sin tur bryts av nya normbrytare osv. I en evig rundgång? Oavsett vilket – att vara föregångare, eller trail blazer som jag brukar säga, kan vara tufft. Men oj så viktigt det är, för hela mänskligheten! Var vore vi annars? Utdöda?

    • Anna
      16 maj, 2017

      Ja kanske det är så, fast normer är ganska fast förankrade. Skulle gärna lära mig mer om hur normerna faktiskt förändras, och hur vi kan påverka det. För vissa saker sitter verkligen fast i normer som ingen mår bra av.

  • Blogg100 dag 72. Våga stick ut - du har allt att vinna! | Återkoppla.nuÅterkoppla.nu
    11 maj, 2014

    […] ibland oss. Idag la min vän Anna Forsberg ut sitt årsgamla blogginlägg där hon skriver hur hon bröt normen som jag är övertygad om att många lever. Normen som är så stark att det krävs att du mer eller […]

  • […] gjort mest skillnad på det personliga planet är inlägget jag skrev för snart två år sen om hur jag gör sånt man inte får göra. Hur jag hela tiden gör saker utanför normen. Jag har fått väldigt mycket positiva kommentarer […]

Eller vad tycker du?

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *